Han skriver:
Konstcensur. Karikatyrerna av Muhammed är ett svart hål.
Det blev ett ramaskri när danska Politiken förra veckan gick ut och bad om ursäkt för att tidningen publicerat konkurrenten Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer.Fyra år efter det stora karikatyrkriget har teckningarna fortfarande en sprängkraft som förbluffar.
Det är egentligen fantastiskt. Säga vad man vill om dessa simpla nidbilder: för mig råder det ingen tvekan om att de gett upphov till nollnolltalets knivigaste, mest utmanande och troligen viktigaste politiska konstdebatt. Det känns därför besynnerligt om man år 2010 ger ut en konsttidskrift på teMat censur utan att nämna den debatten med ett ord.
Men det är just vad tidskriften Paletten gör. I nya numret om censur och konsensus i konstvärlden är vi på tryggt avstånd från samtidens konstkonflikter. Här svallar känslorna kring en utställning i Göteborg 1980, riktad mot den sovjetiska inmarschen i Afghanistan, som enligt den indignerade artikeln inte fått den plats i konsthistorien som den förtjänar.
Tja, sådant går förstås att diskutera. Men censur? Nu är det ju inte så att det i vår tid råder direkt brist på infekterade censurskandaler att peta i. Jag tänker inte främst på fjolårets hysteriska konstskoledebatter - som Paletten skrev om i sitt förra, utmärkta nummer om konst och kontrovers. Men varför inte diskutera till exempel vad som hände när en omstridd bild med koranverser plockades bort från Världskulturmuseets No Name Fever 2005? Eller när Lars Vilks i princip drevs ut ur det svenska konstlivet efter sina Muhammedhundar?
Visst: jag kan förstå dilemmat. Det finns ett svart hål i debatten om konst och yttrandefrihet, och det hålet heter alltså Muhammedkarikatyrerna. Kanske är det väl mycket begärt att en liten tidskrift som Paletten ska fylla ut det - för ska man ta debatten på allvar, bör man också rimligen publicera bilderna. Och vem vågar det i dag?
Ändå: med detta hål i yttrandefrihetsdebatten riskerar varje annan diskussion att bli en skendebatt. I Palettennumrets mest tankeväckande text talar Erik Berggren, ledare för Museet för glömska i Norrköping, med redaktören Sophie Allgårdh om hur dagens politiska konstutställningar nästan alltid saknar ett artikulerat ställningstagande. Det är bra sagt, och det gäller även här. Den som vill tala om censur måste riskera att bli kontroversiell.Dan Jönsson ©Dagens Nyheter eller artikelförfattaren.
