onsdag 5 maj 2010

Kulturnytt P1 recenserar Paletten

Tidskriften kommer och går men Paletten består

Konsttidskriften Paletten fyller 70 år i år, och det firar man med ett jubileumsnummer som handlar om tidskriften själv och dess historia, från 1940 och framåt.

Omslaget pryds mycket lämpligt av en handtextad "konkretistisk villanella" av Leif Nylén, d.v.s. en dikt på ett mycket gammalt och bundet versmått, plus ett antal godtyckliga spelregler, i god konkretistisk tradition. Det är lämpligt för att mycket i det här rummet handlar om blandformer, att testa gränser och utmana traditioner, lämpligt också för att det är en så stark tyngdpunkt på 70-talet och det sena 60-talet.

I text efter text återupplivas den tidens frontlinjer, den politiska vänstervridningen, den sexuella frispråkigheten, kritiken mot konsthandeln, konstmarknaden och konstinstitutionerna, ifrågasättandet av själva konstbegreppet, omfamnandet av populärkultur och spontana, folkliga uttryck. Visserligen sjönk antalet prenumeranter med en tredjedel under Leif Nyléns tid som redaktör, men vad gör det på barrikaderna. "Mest var det tandläkare, läkare och advokater som sa upp" skriver han, nästan nöjt. Nya Paletten gick inte att ha som kulturell fernissa i väntrummen.

Historieskrivningen blir ju litet lustig när man lägger så mycket krut på 15 av de 70 åren, dessutom 15 grundligt genomtröskade år. Någon riktig bild av Palettens roll som mirakulöst förblivande institution i konstvärlden får man alltså inte, eller hur det kommer sig att tidskrifter kommer och går men Paletten består, även när det inte är revolution.

Men Love Jönssons text om Palettens 40-tal ger perspektiv, när han visar hur pass gränsuppluckrande tidningen, och konstklimatet, var redan då, fast utan att göra så stort nummer av det, med japanska masker, antika textilier, skämtteckningar, arkitektur och tecknad film jämsides med tavlorna och skulpturerna.

Och Asger Jorn skrev redan då att det inte fanns någon skillnad mellan olika konstnärliga uttrycksmedel. Vadd och sandpapper är olika ädla och användbara som oljefärg och marmor.

Där fick man i alla fall veta något nytt.

Mats Arvidsson

Lyssna: Kulturnytt